Det är underligt det här med att vissa människor tycks vara gjorda för ett visst språk, hur det passar dem så bra. Hur människor kan vara bra på olika delar av ett språk, eller varför inte flera språk? Jag tycker att jag är duktig på språk, i en viss mån. Jag skriver mycket, läser mycket, och talar mycket på både engelska som svenska. Grammatik och stavning är lite min grej, är inte det underligt? Att jag fick fallenhet för just det? Något jag däremot inte fick fallenhet för var spanska; herrejävlar vad jag tyckte det var jobbigt!



Både jag och Hanna (blogg-Hanna, för er som inte vet, och jag gick i samma klass genom hela grundskolan) gick ur nian med A i spanska. Visst fick jag försöka två gånger på det där muntliga nationella, jag satte det inte på direkten som hon gjorde, men ett A fick jag likaså. Hanna hade nog fått något högre om det funnits, ett AA liksom, men ändå. Noteras bör att jag inte hävdar att vi var likvärdiga i våra spanskakunskaper, men på pappret var vi det. Den stora skillnaden är dock att Hanna avslutade även Spanska 3 samt Spanska 4 med A i betyg, medan jag hoppade av Spanska 3 efter... en månad? Ish? Det där var inte min grej; jag var delvis fruktansvärt dålig på det och delvis tyckte jag illa om läraren (det händer mig ibland, vet inte riktigt varför? Kan det ha med mig och göra istället för med dem? Naaah...). Resultatet? Jag kan fråga var toaletten ligger på spanska, samt be om ursäkt för att jag kommer försent. Det hände en del i högstadiet. Det händer en del fortfarande men nu kan jag be om ursäkt på svenska istället. Visst tog jag mig runt på min krackliga spanska när vi var i Lloret, trots att de tekniskt sett talar katalanska och jag "talar" castellano, så lite stolt är jag, men nog är det lite underligt hur det där med spanska kan passa någon som handen i handsken och smaka fullkomligt förskräckligt i mun på andra. Personligen tycker jag att spanska smakar som den hostmedicin jag tar just nu; går att få ner, absolut, men skulle kanske helst undvika.