Det finns hel del konst i världen. En del konstig konst. En del väldigt klok konst. En del väldigt korkad konst, onekligen. Många bra böcker och meningsfyllda fotografier och vackra målningar.

Av någon anledning har en av mina favoritkonstnärer länge varit Vincent Van Gogh, hur otroligt klyschigt är inte det liksom? Tycker om hans verk, tycker om de små fragment av hans historia som jag känner till. Visste ni att det sägs att han drack gul målarfärg för att han trodde att det skulle göra honom lycklig? Han tyckte att gul var en lycklig färg och trodde på att lycka kom inifrån. Innebär det att han var lyckligare, eller åtminstone försökte bli lyckligare, när han målade solrosorna? 

Tack vare den enda fotokurs jag gick fick jag upp ögonen för fotografen Sally Mann, som helt ärligt verkar en aning sjuk i huvudet. Hon har fotat allt från sina egna barn till döda ruttnaden kroppar till gamla slagfält där hundratals människor mist sina liv. Täckt hela cirkeln liksom. Måste man inte vara lite sjuk i huvudet för att söka sig till något sådant?

 

Just nu läser jag Jessie Burtons The Miniaturist och Jennifer Strouds fantastiska blogg, försöker att få intryck på andra sätt än genom bara bilder. Lyssnar på musik, försöker kanske ta in så mycket som möjligt för att sedan kunna få ur mig något eget? Tycker ni både läsa både bloggen och boken, de är (ursäkta uttrycket) skitbra båda två. 

Har ganska exakt en vecka på mig att se Nick Brandts utställning på fotografiska. Har tänkt på det hela sommaren men inte tagit tag i saken, tyckt att jag har haft gott om tid på mig. Är jag en mästare på att skjuta på saker, eller vad?